Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Hur kan min läggning spela så stor roll?

Jag är trasig, det har jag varit så länge jag kan minnas. Jag har varit med om så otroligt hemska saker, värre än du kan föreställa dig, värre än du vet om.

Jag såg en ond värld där alla ville mig illa, där ingen ville att jag skulle existera, hur jag inte tillförde något i det här livet. Jag hade inga vänner och på grund av alla flyttar mellan familjehem, hade jag väldigt svårt att släppa in människor redan då. Det var som att jag balanserade på en tunn lina som hela tiden var på gränsen till att brista. Tills jag träffade dig.

Du gav mig hopp, du pusslade ihop de få bitarna av mig som fanns kvar, berättade för mig hur värdefull jag var, hur mycket potential jag hade och att jag en dag skulle bli något stort. Du såg mig bakom alla tankar, du hörde mig bakom alla ord, fanns där vid min sida så som ingen någonsin hade gjort för mig. För att sedan krossa mitt hjärta i tusen bitar, lämna mig som att jag aldrig betydde något under alla år vi kände varandra. Varför? Jo, för att jag kom ut som gay. Men vad gör man när den enda personen man litat på inte längre finns där? När man inser att man inte var lika viktig som man en gång trodde att man var? Vad gör man när den som brukade bryr sig inte ens längre frågar hur man mår?

Du var vuxen, jag var ett barn. Ett barn som behövde stabilitet, behövde bli sedd, behövde någon som brydde sig, som behövde dig. Men du fanns inte där, den jag var dög inte längre för dig. Allt mitt mod, allt mitt hårda slit att försöka öppna upp mig och få in i mitt huvud att “Den här människan kommer inte svika mig, hon kommer alltid att finnas här för mig och aldrig döma mig. Här är jag inte ett problem, en börda. Hon vill ha mig i sitt liv” var inte längre värt något. Du var vuxen men du kanske ändå aldrig riktigt förstod vart jag kom ifrån, vad jag hade varit med om tidigare och att jag inte alls var som alla andra du tidigare träffat. Du borde inte ha givit upp på mig, du borde inte ha rivit mina murar för att sedan lämna ett stort hål som aldrig någonsin kommer kunna spacklas igen. För det gör så förbannat ont, än idag. Tänk dig en tjej på 14 år som kommit från hemska förhållanden till att faktiskt för första gången få tillit för en människa efter alla svek hon upplevt, försöka öppna upp sig i flera års tid för att sedan bli lämnad i spillror.

Du accepterade aldrig mig för den jag var, det var som att min läggning plötsligt utgjorde den största delen av mig i dina ögon. Det är inte sant, min läggning är en del av den jag är men det är bara en liten del av mig. Det finns så mycket mer till mig som människa, som du missar på grund av trångsynthet. Jag hoppas att du har förändrats nu, växt som person och fått nya insikter. Jag vet inte hur jag ska släppa detta och se framåt men jag vet att en dag kommer jag att kunna göra det. Förlåta dig, inte för din skull men för min.

 

 

 

 

1 comment / Add your comment below

  1. Det där var väldigt starkt av dig att dela med dig <3 Väldigt fint skrivet! <3 Du är så fin, Mousomi!

Lämna ett svar

Till startsidan