Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Lämnad

Varför går du ut genom dörren om och om igen? Jag sitter kvar med tårar som rinner ner för min kind. Det är ingen som torkar dem när du har gått. Du lämnar mig ensam kvar, jag har ingenstans att gå. Jag känner mig instängd, du hjälper mig inte ut. Jag lägger ner min själ, mitt liv, mitt allt. Vi förstår inte varandra, jag har provat alla metoder och lösningar jag kan, är vi för olika? Hoppet lämnar mig, tänk om det inte går? Hur länge ska man kriga? Att hitta balansen är inte lätt, hur många tårar ska man fälla innan det blir rätt? Jag behöver en trygg punkt, kan inte bygga mitt liv enbart på dig. Vill ha en vardag fylld med energi och glädje, men du sårar mig. Jag vill förstå dig, jag vill att du förklarar, jag vill att du lyssnar. Men snälla berätta för mig, varför går du ut genom dörren om och om igen? 

Det var den sista anteckningen jag skrev innan jag gjorde slut. Det har gått lite mer än ett år nu sedan jag flyttade från Halmstad, idag skulle ha varit vår tredje årsdag. Vi hade det bra tillsammans, till en början. Sen började allt det där man bara önskade aldrig skulle ha hänt.

Jag älskade dig mer än jag någonsin älskat någon i hela mitt liv. Jag gav dig allt, gjorde allt för dig. Men tiden fick mig att inse att man inte kan bära en annan människa helt själv. Hur mycket jag än älskade dig, hur mycket jag än ville, så klarade jag inte det. Du tappade dig själv mer och mer, du sökte efter jobb, efter en meningsfull tillvaro, något att fylla dagarna med. Men ju mer tiden gick och du inte fann något du trivdes med så blev du mer och mer frånvarande.

Det blev mer och mer småsaker som du störde dig på, som gjorde att onödiga bråk uppkom. Fastän jag bara ville sitta ner och prata om det, så orkade du aldrig lyssna på vad jag hade att säga, som att mina känslor inte var viktiga. Istället valde du att höja rösten åt mig och så fort du var klar och jag ville besvara det du sa eller säga vad jag kände så valde du att åka hem till dina föräldrar. Det spelade ingen roll om jag satt i soffan och storgrät. Du gick ut genom dörren och jag blev lämnad ensam utan att ha någon i närheten att vända mig till.

Men trots allt detta så är jag tacksam för jag lärde mig att jag är värd att älskas, att det faktiskt är möjligt att någon annan kan tycka om mig så mycket, att det jag har att ge är mer än bra nog och att den jag är duger. För innan allt elände så var vi fantastiska tillsammans. Det var inte bara hemskheter även om jag nu skrivit det värsta.

Jag tror dock verkligen att kärlek kan göra en förblindad, man vill ge en människa allt man har, göra allt man kan för personen. Men det är viktigt att komma ihåg att inte låta sitt eget värde ligga i någon annans händer eller låta någon annans tankar och åsikter om dig påverka dig till den graden då hela din självkänsla baseras på det. För så blev det för mig när jag lämnade hela mitt liv i Uppsala för att flytta ner till Halmstad utan att känna någon annan där. Men om du träffar någon så ge dem inte den makten över dig. Du ska inte behöva be eller kämpa för någon annans uppmärksamhet eller kärlek och inte heller slita ut dig så mycket bara för att dem ska se hur bra du är. Om dem inte kan se vad du är värd och hur underbar person du är så är ni inte menade för varandra.

 

 

 

 

Lämna ett svar

Till startsidan