När du väcker ditt hjärta, kommer du att hitta det hjärtat tomt, till din stora förvåning! Du kommer att hitta dig själv att titta in i ett öppet utrymme. Var är du? vem är du? var är ditt hjärta? Om du tittar på det på riktigt kommer du inte att hitta något konkret, inget fast. Det kan naturligtvis finnas något ganska solidt där – om du är arg på någon eller om du är kär och strävar efter innehav.
Men då kan det inte kallas ett väckt hjärta. Om du letar efter ett uppväckt hjärta, om du lägger handen genom revbenen, inuti bröstet och försöker famla efter det, hittar du inget annat än … ömhet. Du kommer att känna gnagande smärta och mjukhet.
Och när du öppnar ögonen för hela världen kommer du att känna en enorm sorg. Denna typ av sorg kommer inte för att du misshandlas; du är inte ledsen för att någon har kränkt dig, inte för att du känner dig djupt olycklig. Denna sorg kan kallas ovillkorlig. Det härrör från det faktum att ditt hjärta är helt öppet. Det finns ingen hud, inget tyg som täcker den; det är en ren bit naken kött.
Om till och med en liten mygga landar på den gör den ont. Din upplevelse blir färsk, öm och djupt personlig. Ett riktigt sorgligt hjärta är födt av fullheten i ditt obefintliga hjärta. Du skulle vilja kasta hans blod, ge detta hjärta till andra.
Det är krigarens upplevelse av ett sorgligt och känsligt hjärta som skapar rädsla. I konventionell mening betyder oräddhet att du inte är rädd för slaget, att du kan återföra slaget. Vi pratar emellertid inte om sådan ”oräddhet” på gatunivåens nivå. Verklig rädsla är en produkt av känslighet. Det kommer när du ger världen möjlighet att röra ditt hjärta, ditt nakna och vackra hjärta. Du vill öppna upp för världen utan motstånd och utan blyghet. Du vill dela ditt hjärta med andra människor.
Chogyam Trungpa Rinpoche